Kära vänner och bekanta det är knappt att jag kan förstå det själv men i detta nu befinner jag mig i Nicaragua och så kommer det att förbli till den 23 maj. Jag har varit i Ciudad Darío i en vecka nu ungefär och känner att jag redan börjat vänja mig vid mitt nya liv. Men innan jag går saker i förväg bör jag kanske förklara vad jag gör här och hur jag hamnade här för den oinvigde.

 

Sydamerika har sedan långt tillbaka legat på mitt hjärta så jag sökte runt på internet för att se om det fanns något kristet projekt som "skickade" ungdomar dit. Till min glädje hittade jag " Testa Mission" som är en del av pingströrelsen. De skickar ut team till sydamerika och centralamerika tanken är att man ska bli del av en församling och få testa på hur det kan se ut att vara missionär helt enkelt. Jag blev antagen som ni säkert listat ut och fick veta att mitt kommande år skulle spenderas i Nicaragua.

 

Jag är här tillsammans med fem andra härliga typer: Emma, Elin, Frida, Jakob och Simon här kallar alla oss "Los Suecos". Första kvällen när vi anlände fick jag lite panik. När vi gick upp på övervåningen t.ex flög tre fladdermöss rakt mot oss, jag höll på att få en hjärtattack. Då tänkte jag Gud hur tänkte du nu, jag klarar det mesta men äckliga djur gör mig svimfärdig. Det fantastiska är ju att man klarar mer än vad man tror, igår dödade jag faktiskt min första kackerlacka!

 

I Nicaragua är allting möjligt vi fick åka flak för att köpa fisk, på vägen hem stod en man och sålde fåglar vid vägkanten....

 

Sen är det ju hela spanskabiten, den är just nu i underhållningsstadiet. Jag råkade t.ex säga "hejdå välsigne er" när jag skulle presentera mig på scen i min kyrka, jag skulle sagt " Gud välsigne er". Vi är uppdelade tre och tre i vardera kyrkor min kyrka heter " Rey de Reyes" och är störtskön. Första söndagsgudtjänsten slutade i att hela försmlingen dansade loss.

 

 

Det sista jag har att rapportera är att jag fick besöka en av mina praktikplatser igår. Det var underbart och hemskt på samma gång. Vi gick med vår handledare till det´fattigaste området i darío, ju längre vi gick desto mer barn följde oss. När vi tillsist stannade stod en skara med barn runt om oss. De var så glada och underbart söta, deras kläder var smutsiga, ut och in och var söndriga. Jag försökte undvika att tänka på vad de säkert måste utstå men misshandel och sexuellt utnyttjande är nog tyvärr en verklighet för några av barnen.

 

 

Det känns väldigt bra att få besöka dem varje vecka och kunna bygga relationer med dem.

Nu ska jag plugga men ta hand om er och kommentera gärna så jag vet vilka de anonyma läsarna är ;)

Stor kram från lilla mig <3