Bilder av när jag som barn sprang i sanden på Tylösand med kvällssolen lysandes på mig känns idag väldigt långt borta. Det regnar och är grått och Halmstad känns inte det minsta mysigt eller idylliskt. Jag som älskar julen av hela mitt hjärta och brukar få julstämning i oktober känner i detta nu ingen som helst julefrid. Jag vill inte ha en Justin Bieber-julkalender och jag har inte ens någon lust att julbaka. Vetskapen om att Petra Mede ska vara årets julvärd gör inte saken bättre, vad hände med de hederliga mysgubbarna Arne Weise och Ernst? Kanske är det bara lite familjetid som saknas? Julfriden kanske kommer när jag väl sitter hemma i soffan och nyper Kaleb i kinden eller när Becka och jag bråkar om kläder?

 

Det är så lätt att vilja rymma till framtiden när nuet känns mörkt och oinbjudande. Men kanske är det dags för mig att inse att jag inte är den lilla flickan som sprang på tylösand längre. Det går numera inte att springa bort när det blir jobbigt och låta mamma ta konsekvenserna för mina misstag. Jag minns nnär jag tappade en vattenmelon på Willys framför ett butiksbiträde, hon kollade strängt på mig och jag började pinsamt nog storgråta. Men mamma kom snabbt till min räddning och lugnade ner mig och sa att hon skulle ta hand om situationen. Min värld gick från att vara nära undergång till att vara fri från alla typer av bekymmer. Men nu är det minsann dags för mig att städa upp efter min tappade melon på egen hand. En sopskyffel och 15 kr så är problemet löst, nästan.

 

Nej nu ska jag ut och njuta av regnet, gå till biblioteket och hitta en bok om tappade meloner.