Jag kom på mig själv häromdagen med att planera en smygadoption av en liten goding till pojke som bor i det fattigaste området här i Darío. Han är fem år och lyser av glädje och hopp om en ljus framtid, hans två bröder som kommit upp i tonåren utstrålar något helt annat. Den barnsliga tiden är förbi och den älste av bröderna tillhör säkerligen ett kriminellt gäng redan. Det gör ont i mig att veta att denna lilla pojke som redan har ett tufft liv boendes i ett fallfärdigt skjul, kommer bestjälas på sina drömmar och de kommer säkerligen ersättas med knivar,droger och slagsmål. Varför? Var är rättvisan, vem tänder ett hoppets ljus i fattigdomens mörker?

 

Ibland låter jag mina tankar motvilligt gå till den enorma ondska som dominerar stora delar av vår jord. När jag tänker på att trafficking faktiskt existerar även om jag i min lilla bubbla har svårt att tro det då blir jag rent ut sagt rädd. Jag vill inte tro att de finns människor fria från psykiska sjukdomar som väljer att syssla med en sådan vidrig sak som trafficking, vad tänker de på innan de somnar om nätterna?

Här i Nicaragua  tvingas jag möta orättvisor och mörker som jag givetvis visste existerade även när jag bodde i Sverige men jag tvingades inte leva i det då. Vart vill jag komma med mitt resonomang? Nog måste det finnas en ondska på denna jord som egentligen inte går att förklara, men jag är mer övertygad än någonsin om att det även finns en god kraft, ett ljus i en bäcksvart tunnel - Jesus.