For what it´s worth I love you!

"For what it´s worth I love you?"
Jag tror vi alla ofrivlligt börjar nynna på The cardingas gamla dänga " For what it´s worth" när vi hör denna fras. Den senaste veckan har jag funderat på det här med kärlek. Då pratar jag inte om kärlek som i kärleken till  mammas kanelbullar, nej jag pratar om den yttersta kärleken som nästan gör ont att tala om. Idag tog jag farväl av mina snuttefisar i puertas. Vi lekte som vanligt när det plötsligt blev dags att säga farväl, barnen ställde sig på led för att få krama oss. Jag ville så gärna hålla dem alla länge och väl, jag ville berätta för dem att de bar på min innerliga kärlek, om några är den värdig så är det dem.

 

 

Hur summerar man åtta månader och 23 dagar i Nicaragua? Orden räcker inte till, jag låter därför bilderna leda er genom mitt livs äventyr:

 

Sex bleka svenskar anlände till Nicaragua utan att veta vad de gett sig in på.

 ( Vi har varit apdåliga på att ta gruppbilder, det här är den enda från första tiden och den är inte ens komplett. Det är Simon som fattas, tänk er en dansk så fattar ni hur han ser ut.)

 

 

Vi drogs genast in i församlingslivet, jag har räknat ut att jag varit på ca 80 möten under dessa månader. Här står vi och övar lovsång.

 

 

Den första veckan här fick vi även se en ödla av större art bli styckad. Trevligt.

 

 Djuren har varit många, här ser vi hur Jakob håller i en fladdermus som flög in i deras rum. Annars har vi haft besök av tarantlar, råttor i köket, bajsande hönor även de i köket, små skorpioner och tusen kackerlackor.

 

Sedan måste mina fisskruttar i puertas ännu en gång nämnas, I hate to let you go.

 

 

 

Sedan har vi varit på diverse resor och upptäckt stora delar av Nicaragua. Här är vi på ön Ometepe.

 

 

Här har vi mitt fantastiska team och handledare semesterglada!

 

Här sitter vi på en lyxsegelbåt i Costa Rica.

 

Här står vi nöjda som få och poserar framför Panama Citys skyskrapor.

 

Men vi har givetvis inte bara rest. Vi har åkt ut på missionsresor lite varstans, och vi har alltid haft gitarren med!

 

Flak måste vara det smidgaste sättet att transportera sig med.

 

Vår härliga klasskamrat Cristobal testar Jakobs keps.

 

Här är en annan klasskamrat, Hazel som gör sig redo för luskammning.

 

Pinatan ( vet inte hur man får fram spanska n) en klassiker varje gång något ska firas. För firat det har vi gjort i väldiga mängder.

 

Jag har testat på salsa ett par gånger och jag måste säga att jag är frälst!

 

Men det har givetvis funnits en vardag här som för mig mesta dels bestått av barn. Antingen skolbesök eller besök i Puertas, en sak är då säker jag har aldrig lekt så mycket i hela mitt liv.

 

<3

 

Dessa barn kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

 

 

Jag är så otroligt tacksam för det jag fått uppleva här. Alla möten med människor, mitt team som varit som min familj här, Anna-Sara, vänner och familj som stöttat hemifrån, alla galna och oförutsägbara händelser ja Nicaragua helt enkelt.

Den 24 maj kommer jag stå på svensk mark, det kommer kännas overkligt. Vi får se vad nästa äventyr blir!

ps. bilderna är tagna av Simon, Emma och Elin.

 

 

Välkommen hem Hanna!

Hanna! Hjälp vad mycket spännande du varit med om det senaste året!! Förstår att det känns vemodigt att lämna allt du lyckats bygga upp där långt, långt borta! Och jag dööör vilka söta barn så fått hänga med! Bilden på de två flickorna, där en har sjömansklänning är helt fantastisk! Intressant att läsa om er "treasure hunt". Pratade faktiskt med en tjej i förra veckan som varit ute på samma grej här i sthlm. Även hon kände sig skeptisk och obekväm i början.. (likaså jag när jag hörde om det) men det visade sig att de också hittade sin treasure och det ligger ju ngt väldigt fascinerande i det! Hoppas resan går bra och att det efter lite kramkalas känns ganska okej att vara hemma igen :-) take care!