Så har det nu blivit dags att knyta ihop säcken, fälla en tår och göra sig redo för nya äventyr. Hela den här proceduren har blivit normalt för mig. Jag flyttar till ett random ställe där jag inte känner någon och lyckas mot förmodan faktiskt komma innanför skalet på en och annan bybo. Innan någon vet ordet av så har ett år passerat och då ringer äventyrsklockan och vips så är Hanna Karlsson ett minne blott. Jag är nog den mest osentimentala krabaten på denna jord. Jag är stark motståndare till snyftiga farväl, jag brukar istället köra på ett dunkslag i ryggen och säga något i stil med: "Ha det bra, vi ses ju snart".

Denna mening lyckas alltid bli så känslokall när man har en gråtandes krabat runt om sig som i princip snyter sig i ens tröja. Det är helt enkelt inte ett hållbart beteende från min sida jag får besluta mig för att bli sentimental eller att stanna på ett och samma ställe.

 

Halmstad har bjudit på många fina ögonblick jag har t.ex fått se Staffan från det gamla handbollslandslaget livs levande, en upplevelse som är få förunnat. Jag har även fått äran att stå som Lucia för studentkören med stearinet rinnandes in i öronen. Motvilligt har jag också gjort en comeback-spelning med fiolen, en gång aldrig mer är allt jag säger. Det musikaliska spåret har väl lite präglat mitt liv här i Halmstad för jag har ju faktiskt varit sångerska i ett rockband också.  Men årets bästa händelse ägde faktiskt inte rum här i Halmstad utan i allas vårat Stockholm, jag talar givetvis om Backstreet Boys konsert. Jag kan fortfarande drömma om den flera sekunder långa blicken som Kevin gav mig, suck.

 

Något säger mig att Halmstad och jag inte är färdiga med varandra vi har ett band, en ström som förenar oss.