Jag kom på mig själv häromdagen med att planera en smygadoption av en liten goding till pojke som bor i det fattigaste området här i Darío. Han är fem år och lyser av glädje och hopp om en ljus framtid, hans två bröder som kommit upp i tonåren utstrålar något helt annat. Den barnsliga tiden är förbi och den älste av bröderna tillhör säkerligen ett kriminellt gäng redan. Det gör ont i mig att veta att denna lilla pojke som redan har ett tufft liv boendes i ett fallfärdigt skjul, kommer bestjälas på sina drömmar och de kommer säkerligen ersättas med knivar,droger och slagsmål. Varför? Var är rättvisan, vem tänder ett hoppets ljus i fattigdomens mörker?

 

Ibland låter jag mina tankar motvilligt gå till den enorma ondska som dominerar stora delar av vår jord. När jag tänker på att trafficking faktiskt existerar även om jag i min lilla bubbla har svårt att tro det då blir jag rent ut sagt rädd. Jag vill inte tro att de finns människor fria från psykiska sjukdomar som väljer att syssla med en sådan vidrig sak som trafficking, vad tänker de på innan de somnar om nätterna?

Här i Nicaragua  tvingas jag möta orättvisor och mörker som jag givetvis visste existerade även när jag bodde i Sverige men jag tvingades inte leva i det då. Vart vill jag komma med mitt resonomang? Nog måste det finnas en ondska på denna jord som egentligen inte går att förklara, men jag är mer övertygad än någonsin om att det även finns en god kraft, ett ljus i en bäcksvart tunnel - Jesus.

 

 

 

 

Trumvirvel, Hanna Karlsson har gjort det igen - fått ett helt rum att tystna då hon högst ograciöst lät alla i rummet bli medvetena om hennes närvaro.

Fråga mig inte hur jag lyckas men något gör jag för att konstant göra bort mig i situationer där man inte borde kunna göra bort sig. En av mina lärare har till och med sagt att man borde göra en komedi av mitt liv. Tillåt mig bjuda på händelsen som just inträffade.

Emma och jag gick till en affär här i dario som vi kallar "plastaffären", de säljer  plaststolar, lakan och andra random grejer. Personalen där vet inte vad ordet service innebär, man kan stå och vänta i en timma på att ens få fråga om priset på en vara. Jag var tvungen att gå dit idag eftersom jag var trött på mina ofräscha lakan och tänkte införskaffa mig nya lakan. När jag gick in i affären ville ingen hjälpa mig att ta ner de lakanet jag ville ha, så jag tog en plaststol som stod intill till hjälp. När jag stod där på stolen och fridfullt letade efter de lakanet jag ville ha kände jag hur jag på en sekund åkte igenom stolen med ena foten. Hela affären blev helt knäpptyst och ALLA kollade på mig. Jag blev givetvis illröd och tänkte"VAD SJUTTON!". Jag lyckades få ur mitt ben från stolen och jag och Emma stod bokstavligen och stirrade in i väggen i fem minuter.

Summa summarum: Jag är en klant men jag kan åtminstone skratta åt mig själv.

 

Mitt hjärta klappar fortfarande i obarmhärtigt snabbt tempo, jag skulle nämligen vara duktig och städa vårt halvsnuskiga rum. Jag vek mina kläder prydligt, la allt i sin ordning och till sist skulle jag flytta på min blåa ryggsäck, då skymtade jag den största kackerlacka jag skådat liggandes i MIN RYGGSÄCK! Jag kände mig rent av svimfärdig och vågade knappt passera ryggsäcken för att få hjälp av Jakob.

Detta var den andra kackerlackan som bestämt sig för att bosätta sig i någon av mina väskor. Varför händer detta mig av alla människor?JAG HATAR KACKERLACKOR OCH DUVOR, hemska, äckliga och fula utan att göra någon nytta här på jorden. Jag ska sätta upp taggtråd utanför mitt myggnät för att visa att  obehöriga äga ej tillträde.

 

Tänk på mig när ni gosar in er i era duntäcken inatt, långt borta från kackerlackor, skorpioner och fågelspindlar.

ÅH GUD GE MIG STYRKA!

 

 

Stränder, sol, avkoppling, himmelsk mat, spännande storstadsliv, bussresande, surfare, skyskrapor,brunbrända ben, mysiga kvällspromenader och härliga möten så skulle jag vilja sammanfatta mitt jullov som spenderats i Costa Rica och Panama City.

Jag kan inte med ord göra denna resa rättvisa, jag är som ett barn på Juldagen som njuter i fulla drag av de julklappar som dagen innan delats ut. Hade någon sagt att jag skulle spendera Nyår 2012/2013 i Panama city då hade jag skrattat gott och genast avfärdat detta galna påstående. Men livet har små gömda praliner bakom hörnet och jag är inte den som tackar nej när de dyker upp.

Vårt första stopp på vår resa var Manuel Antonio i Costa Rica. Där fanns en lång strand som rent ut sagt var himmelsk. Få turister, natursköna vyer och höga vågor, helt fantastiskt. Vi spenderade nästan sju dagar på stranden, där kunde vi verkligen koppla av och njuta av livet.