När man var liten och tänkte på vuxna verkade allt vara så enkelt. Jag tänkte att pappa alltid vetat att han skulle bli polis och mammas yrke förstod jag mig inte på men hon verkade vara säker på att hon valt rätt yrke. Jag själv brukade säga att jag skulle gifta mig med pappa och bli prinsessa. Såhär några år senare kan jag ifrågasätta min brist på orginalitet, kunde jag inte försökt vara lite mer nytänkande? Nu är jag 22 år och vet varken ut eller in, det här med yrkesval är seriösa grejer. Varför kan ingen bara berätta vad man ska göra med sitt liv? Den här diffusa fasen är högst ovälkommen. Kanske skulle jag satsa på något helt otippat bara för att röra om i grytan? Astronaut, rörmokare eller späckhuggsskötare, ja det finns en hel djungel med yrken där ute som bara väntar på att upptäckas!

När man under en längre period tänkt att man ska bli del av en viss yrkeskategori och sedan inser att man tydligen tänkt fel, då känns det jobbigt. Kontrollfreaket Hanna vill känna tillhörighet, som nu på högskolan i Halmstad t.ex. Där tror alla att jag är student eftersom jag är med på alla aktiviteter där men när de inser att jag bara är en frifräsare blir de fulla i skratt. Jag går under benämningen : Blondinen som hänger på högskolan som inte är student. Jag är trött på att vara en frifräsare jag vill vara något, jag vill kunna gnälla över allt hår som fastnar i alla rör med Roger, oss rörmokare i mellan.

Jag tror jag ska satsa på att bli riktigt tjock och bo ensam med massa katter, då kan jag känna samhörighet med katterna.