Alla familjer har en något halvhysterisk julfanatiker i sin mitt. Ni vet typen som sätter på julmusik i juli, spelar in "Kalle Anka och hans vänner" och kollar på lite nu och då under året. I min familj har jag blivit tilldelad den rollen, eller närmare bestämt så tog jag mig nog den rollen själv. Julen och jag har alltid lyckats hamna i någon slags harmoni. Som liten tyckte jag alltid synd om mina föräldrar, dels för att de fick köksmaksiner och dylikt i julklapp av varandra men jag tyckte också att det var synd att ingen av dem var pirrig och räknade ner till Julafton på det fanatiska sätt som man borde göra det på. Nej istället var de lugna och drack glögg, jag lovade mig själv att jag alltid skulle förbli en julfanatiker. Att bli en torr glöggnisse har för mig alltid varit förknippat med definitionen av vuxenlivet. Till min stora förfäran verkar det som jag börjar förvandlas till just det. Tro mig jag har försökt hindra denna process. Jag har köpt chokladkalender och tvingat i mig den halvmögliga chokladen varje dag för man blir minsann aldrig för gammal för chokladkalender. Jag har pyntat, köpt julstjärnor, kollat på Ernst (han om någon borde kunna framkalla julkänsla), bakat julgodis och lyssnat på för tok för mycket julmusik. Den enda känslan som Peter Jöbacks julalbum framkallade var en stor irration över hans konstanta och högljudda vibrato. Det finns alltså ingen återvändo, jag kommer säkert få köksredskap i julklapp också. Ack du ungdom du flög mig förbi utan att varna om de dystra sanningar som väntade runt hörnet. 

 

Men God jul på er då...............