Alligatormat och vittnesbörd.

Det tycks vara läge för ett nytt inlägg då jag befarar att händelserna här annars faller bort i glömska. Till min stora glädje har ett vardagsliv börjat infinna sig här i Nicaragua. Jag var tidigare skrämd över storleken på staden vi bor i då jag som bekant trivs i lite större städer. Så är inte fallet längre, vi har såpass många projekt för oss att en lugn och liten stad gör att vi kan slappna av någorlunda.

 

Mina praktikplatser har väldigt mycket med barn att göra och det gläder mitt hjärta. Jag har tidigare berättat om Puertas del cielo som vi går till på måndagar, samma barn vi har att göra med där får vi träffa på Tisdagar i skolan. Jag känner redan hur relationer med barnen börjat bildas och trots att det inte är en stråkorkester som spelar i bakgrunden varje gång vi träffar dem, så känns det ändå som att vi gör någon nytta.

 

 

I söndags for vi tillsammans med våra Nicaraguanska klasskamrater på vår första "missionsresa". Vi åkte till en stad ute i bushen som heter San Fransisco. Där besökte vi en församling  som var minst sagt  levande, jag fick dela ett vittnesbörd där det var en mäktig känsla. Vi åkte även ut på en liten båttur i de mest ostabila träbåtar jag skådat, när vi åkt en bit fick jag reda på att det fanns aligatorer i sjön. Då bad jag några extra böner och försökte tänka att jag åkte kanot i en svensk liten sjö.

 

Jag fick även äran att rida häst med en liten sötkorv till pojke, det var ett fint ögonblick.

 

Har mycket mer att berätta men det får vi ta via skype !

Ta hand om er och Gud välsigne er!

Vad härligt att du verkar trivas, trots att du inte är en småstadsmänniska. Men gissar ändå att staden ni bor i har lite mer än Padhar att erbjuda ;)
Vet du vad jag gjorde igår, använde idealmjöl som torrschampo och jag måste faktiskt erkänna att det ju funkar grymt bra! Tänk vad man kan ha nytta av att vidga sina perspektiv lite.
Saknar dig! Vi får höras på skype en dag! Kram linnea

Hannsi, den ljuvliga bilden med barnet på hästen verkar misstänkt likt den mormor beskrev i telefonluren för mig som en unik bild du sänt henne, och enbart hennes ögon skulle få bevittna denna vackra bild. Din luring! Vad härliga inlägg du skriver, man blir som glad här i mörka höstSverige. Puss Syrran