I dessa sommartider borde en 20 åring som jag sväva på moln, tänka på pojkar och vara allmänt fjantig. Istället sitter jag och tänker på döden. Det hela började med att jag hörde "Gammal Fäbodspsalm" av en slump idag, den spelades på farfars begravning förra året. Jag var inte så ledsen under begravningen men när jag hörde låten idag började jag gråta. Farfar dog förra året, farmor dog i år och nu är mormor som alltid varit frisk som en nötkärna jätte sjuk och jag kanske inte kommer få träffa henne någon mer gång. Tänk om hon dör, jag kommer inte klara av det. Mormor har alltid funnits med i mitt liv hon har alltid stått mig nära, men man har väll tyvärr tagit henne för givet. Om hon överlever operationen kan hon få några år till, döden är hemsk och jag vill inte ha något mer med den att göra.



Mormor & jag :(