hej, jag har inte skrivit på ett tag men känner för att göra det nu:)

Jag är nog den mest kluvna människa som finns just för tillfället! jag ska åka till andra sida jordklotet om sådär tre dagar och har egentligen ingen konkret plan om hur, vad och när saker kommer hända när jag väl kommer dit men jag hoppas på det bästa så får jag ta det som det kommer helt enkelt!

Jag kan ibland känna att jag står i ett rum och omgivningen känns helt fel. Jag känner att jag är en cirkel i en fyrkant ungefär. det känns ibland som jag är med i en film och spelar en roll hela tiden och det är inte förän jag är i en omgivning där människorna inte är rädda för att vara sig själva och skämma ut sig som jag verkligen kan slappna av och vara mig själv. och framför allt i samanhang där utseendet inte är i centrum.

Jag har lärt mig att inte lita fullt ut på folk som jag automatiskt gör. Jag är otroligt blåögd och tar det männsikor säger på fullt allvar. kanske borde jag lära mig att ta saker och ting med en nypa salt. det finns inget värre än att göra samma misstag om och om igen men varje gång jag har ett möte med en annan människa vill jag att den ska vara annorlunda och spräcka bubblan som har växt till sig pg.a alla besvikelser man har varit med om.
frågan e då den: ska man ge sig själv helt ut till nya människor och ge dom en ärlig chans och samtidigt riskera att bli nobbad, sårad och besviken, eller ska man stå på den säkra sidan dvs generaslisera, döma och vara defensiv vid varje nytt möte med en människa och därmed vara säker på att inte bli sårad? I många fall tycker jag att det tar så mycket onödig energi att gång på gång bli besviken på ett visst slags folk att alternativ två känns som den smarta vägen att gå.. men då förlorar man samtidigt chansen att lära känna människor som eventuellt kan förändra ens liv. jag tror att det är svårt att besvara den här frågan! Det är nog bra att gå på en blandning av magkänsla, förnuft och självklart.. kärlek.

//Lisa