Brädspel är sannerligen underskattat om ni frågar mig. Jag föredrar kluriga frågor i TP framför att sitta ihopklämd framför en skärm i tysthet. Under julhelgen spelade vår familj "Absolut överrens" som går ut på att man som lag ska förknippa ett fenomen med samma ord. Trots att vi kommer från samma familj visade det sig att vi trots allt inte alltid är absolut överrens. En fråga löd:" Vad förknippar du blondiner med?"                                               

När det kom till den frågan tycktes alla förvånansvärt nog vara rörande överrens, orden "dum" och "snygg" fick bestämma hur en blondin är. Detta gjorde mig upprörd för jag skrev endast de orden för att jag befarade att min lagkamrat möjligen skulle bära på fördomar rörande blondiner. Jag råkar tillhöra just denna omtalade grupp "blondiner" och skulle inte vilja bli beskriven med någon av dessa två ord. Detta ger mig två valmöjligheter, antingen färgar jag håret mörkbrunt eller så rustar jag upp för strid i kampen om att överbevisa alla felinformerade typer om att de har fel gällande oss stackars blondiner.

 Smeknamn som "Blondie", "lilla fröken” och "lilla gumman" har förföljt mig genom min livstid. Faktum är att jag ofta spelat med och låtsats att jag varit lite smådum och tänkt att jag på så vis hamnat i överläge för att jag under rätt tillfälle skulle komma med det där beundransvärda citatet och sätta alla på pottkanten. Problemet är att det sällan uppstått naturliga tillfällen då "det där" citatet passat in, så istället har jag gjort mig och alla andra stackars blondiner en otjänst. Var jag tvungen att låtsas som jag inte vet vad hur man öppnar motorhuven, jag har ju banne mig bondblod sipprandes i mina ådror. Sedan kan jag kanske erkänna att vägnummer inte tillhör det jag finner mest intressant här på jorden och motorer är sannerligen överskattat om du frågar mig. Men i mitt ganska stora huvud (strl 58) cirkulerar det massa kunskap som bara väntar på att få komma ut, efter alla dessa år av förtryck. Denna kunskap är vid, jag vet t.ex hur David Beckham föredrar sitt ägg kokt eller hur buschfolket i Sudan bevarar vatten under den sex månader långa torrperioden. Jag vet däremot ingenting om hur vårens mode kommer se ut och bryr mig inte heller.

När man var liten och tänkte på vuxna verkade allt vara så enkelt. Jag tänkte att pappa alltid vetat att han skulle bli polis och mammas yrke förstod jag mig inte på men hon verkade vara säker på att hon valt rätt yrke. Jag själv brukade säga att jag skulle gifta mig med pappa och bli prinsessa. Såhär några år senare kan jag ifrågasätta min brist på orginalitet, kunde jag inte försökt vara lite mer nytänkande? Nu är jag 22 år och vet varken ut eller in, det här med yrkesval är seriösa grejer. Varför kan ingen bara berätta vad man ska göra med sitt liv? Den här diffusa fasen är högst ovälkommen. Kanske skulle jag satsa på något helt otippat bara för att röra om i grytan? Astronaut, rörmokare eller späckhuggsskötare, ja det finns en hel djungel med yrken där ute som bara väntar på att upptäckas!

När man under en längre period tänkt att man ska bli del av en viss yrkeskategori och sedan inser att man tydligen tänkt fel, då känns det jobbigt. Kontrollfreaket Hanna vill känna tillhörighet, som nu på högskolan i Halmstad t.ex. Där tror alla att jag är student eftersom jag är med på alla aktiviteter där men när de inser att jag bara är en frifräsare blir de fulla i skratt. Jag går under benämningen : Blondinen som hänger på högskolan som inte är student. Jag är trött på att vara en frifräsare jag vill vara något, jag vill kunna gnälla över allt hår som fastnar i alla rör med Roger, oss rörmokare i mellan.

Jag tror jag ska satsa på att bli riktigt tjock och bo ensam med massa katter, då kan jag känna samhörighet med katterna.