Jag har har gått igenom en ganska transformerande fas i mitt liv denna sommaren känns det som. Många dörrar har stängts i takt med att många andra har öppnats. med det menar jag att jag har börjat se saker i ett nytt ljus.


okej, tillbaka till kärlek.
Jag var i London för två veckor sedan och tillbringade en helg med en kille som jag träffade i Sydney. och jag blev förvånad över hur annorlunda det kändes ifrån tiden i Sydney. mycket av det berodde på att jag hade haft alldeles för många förväntningar på våran relation och på honom. Jag kände mig mer trygg i mig själv denna gången och resultatet blev en mer avslappnad och trygg miljö. Jag tror att om man accepterar situationen som den är och är närvarande, så kan man mötas på en helt ny nivå. det förklarar nästan sig självt att om man hela tiden vill ändra personen, situationen, platsen eller tiden så kan man inte connecta för att man ser den bilden man vill se och inte den verkliga. jag tror detta är ett vanligt problem som uppstår när man blir förälskad i någon. man fantiserar, ser en framtid och gör en egen tankebild av den andra personen till den man vill att den ska vara. och kanske spelar man själv en roll som man tror att den andra vill se?
Jag har observerat många par och blivit lite synisk för att jag märkt att det är en synbar förändring från början på ett förhållande och ett som har hållt i en längre tid. i början på ett förhållande kan man se att det är en märkbar attraktion, de tittar på varandra som om de var den dyrbaraste diamant, men som med allt nytt så bleknar det med tiden. man börjar se sprickor i fasaden.

visst kommer vi ihåg alla sagor ifrån våran barndom om hur prinsen och prinsessan gifter sig och blir lyckliga i alla  alla sina dagar. och självklart tror ju vi på det när vi bara sett förälskelsen, attraktionen. men va händer sen? jo, det svåra. prinsen börjar märka att prinsessan inte är så perfekt som han tänkt henne och prinsessan börjar se en prins som inte är som hon förväntat sig. vad gör man då när gardinerna har dragits undan och man ser den andra precis så imperfekt som den mänskliga naturen är?
Jag tror att detta är anledningen för många otroheter, skiljsmässor och bråk. MEN, om man kan lära sig att acceptera varandra precis som man är och vara närvarande i nuet så tror jag att man absolut kan leva lyckliga i alla sina dagar. men illusionen om att känslan av att det nya alltid ska bevaras måste krossas. vi är trots allt bara människor.
//Lisa