Den senaste veckan har jag betett mig som en nydumpad kvinna då jag suttit fastklistrad i sängen och sett på serier, det har bara varit den enorma glasshinken som fattats. Jag som alltid vill ha något för mig orkade knappt lyfta mitt finger, mitt team trodde nog att jag nått min medelålderskris se sådär 25 år förtidigt. Min egen gissning är nog pur utmattning på ett positivt sätt. Jag fick nämligen besök av självaste Maggan och Kaleb Karlsson ( min moder och broder.) De anlände den 26 februari och trots jetlag var de båda på solskenshumör, mamma charmade allt och alla. Det kändes fint att få visa dem min verklighet jag med tappra försök velat förmedla över skypesamtal med taskig täcknig. Plötsligt kunde de med egna ögon få skåda mina älskade barn i Puertas.
Efter några dagar i Darío delade mitt team och jag på oss för första gången på sex månader, lustig känsla. Plötsligt hade jag huvudansvar för transporter, kommunikation och inköp det var spännande vill jag lova. Mamma, Kaleb och jag valde att besöka den koloniala staden Granada. Mamma var som en ko som släpps ut i hagen för första gången, lyrisk vill säga.
Vi åkte en guidad tur till grannstaden Masaya där vi bland annat fick besöka en aktiv vulkan. Vi såg väldigt lustiga ut där vi gick i neongula bygghjälmar. Det var faktiskt en väldigt häftig upplevelse ingen av oss hade varit med om något liknande.
Vi gick även ner i en grotta som var full av fladdermöss, jag var ganska rädd vill jag lova men jag försökte spela stenhård. Det var helt kolsvart där nere och mamma såg inte en hal sten som tyvärr fick henne på fall, den lille guiden skyndade till hennes undsättning det hela slutade med att mamma drog med sig den stackars guiden i fallet. De båda klarade sig utan en skråma och just denna incident blev en historia som vi tre Karlsson-medlemmar skrattade gott åt resan igenom.
Efter tre dagar i Granada fortsatte vi vidare mot strandparadiset San Juan Del Sur. Där bodde vi på ett frächt hotell som låg precis intill en restaurang. Vi blev buddies med alla anställda på både hotellet och restaurangen, lustigt värre. Vi tog det väldigt lungt, solade på stora solsängar intill en restaurang och behövde bara lyfta på fingret som kom en servitör ivrig att uppfylla våra önskningar. Det var väldigt härligt jag behövde verkligen få koppla av.
Det var helt fantastiskt att ha dem här och det var väldigt värdefullt för mig. På söndagen när vi var tvugna att skiljas åt kändes det väldigt jobbigt, men nu börjar jag komma in i vardagslivet här i Darío igen. Nu är det ca två månader kvar här och jag ska ge Nicaragua allt vad jag har!
KRAM
