Mitt liv är en komedi
Trumvirvel, Hanna Karlsson har gjort det igen - fått ett helt rum att tystna då hon högst ograciöst lät alla i rummet bli medvetena om hennes närvaro.
Fråga mig inte hur jag lyckas men något gör jag för att konstant göra bort mig i situationer där man inte borde kunna göra bort sig. En av mina lärare har till och med sagt att man borde göra en komedi av mitt liv. Tillåt mig bjuda på händelsen som just inträffade.
Emma och jag gick till en affär här i dario som vi kallar "plastaffären", de säljer plaststolar, lakan och andra random grejer. Personalen där vet inte vad ordet service innebär, man kan stå och vänta i en timma på att ens få fråga om priset på en vara. Jag var tvungen att gå dit idag eftersom jag var trött på mina ofräscha lakan och tänkte införskaffa mig nya lakan. När jag gick in i affären ville ingen hjälpa mig att ta ner de lakanet jag ville ha, så jag tog en plaststol som stod intill till hjälp. När jag stod där på stolen och fridfullt letade efter de lakanet jag ville ha kände jag hur jag på en sekund åkte igenom stolen med ena foten. Hela affären blev helt knäpptyst och ALLA kollade på mig. Jag blev givetvis illröd och tänkte"VAD SJUTTON!". Jag lyckades få ur mitt ben från stolen och jag och Emma stod bokstavligen och stirrade in i väggen i fem minuter.
Summa summarum: Jag är en klant men jag kan åtminstone skratta åt mig själv.
Fråga mig inte hur jag lyckas men något gör jag för att konstant göra bort mig i situationer där man inte borde kunna göra bort sig. En av mina lärare har till och med sagt att man borde göra en komedi av mitt liv. Tillåt mig bjuda på händelsen som just inträffade.
Emma och jag gick till en affär här i dario som vi kallar "plastaffären", de säljer plaststolar, lakan och andra random grejer. Personalen där vet inte vad ordet service innebär, man kan stå och vänta i en timma på att ens få fråga om priset på en vara. Jag var tvungen att gå dit idag eftersom jag var trött på mina ofräscha lakan och tänkte införskaffa mig nya lakan. När jag gick in i affären ville ingen hjälpa mig att ta ner de lakanet jag ville ha, så jag tog en plaststol som stod intill till hjälp. När jag stod där på stolen och fridfullt letade efter de lakanet jag ville ha kände jag hur jag på en sekund åkte igenom stolen med ena foten. Hela affären blev helt knäpptyst och ALLA kollade på mig. Jag blev givetvis illröd och tänkte"VAD SJUTTON!". Jag lyckades få ur mitt ben från stolen och jag och Emma stod bokstavligen och stirrade in i väggen i fem minuter.
Summa summarum: Jag är en klant men jag kan åtminstone skratta åt mig själv.
Kommentarer
Trackback
