Min mors dotter

Tre månader i ett främmande land borde bidra till många nya insikter och lösningar på långt gångna världsproblem, men just nu ekar min moders stämma i mitt huvud "du är din mors dotter du". Dessa ord har jag fått höra så länge jag kan minnas och jag har alltid avfärdat dem med en skeptisk blick och ett pys-ljud från min mun. Men nu när jag sitter här i Nicaragua slår det mig likt en stenhård tennis serve, jag är min mors dotter.

Min mamma är nämligen som en tvättmaskin på helspinn, åker hon inte ut på utflykter så bakar hon eller gör en fantastisk middag eller åker ut på andra äventyr. Som kaxig 16-åring brukade jag vilja ge mamma något lugnande, jag kunde inte för mitt liv förstå varför hon bar sig åt som en duracellkanin på helspinn. Nu med mina 21 år och oändligt mycket mer vishet kan jag se att jag under mina tre månader här levt som mini-maggan. Nog för att jag bor i en stad som är tre gånger mindre än Uddevalla (skrämmande). Här finns en glasskiosk att roa sig med, detta är inte tillräckligt för lilla  mig. Därför har jag försökt underhålla mig själv under dessa tre månader, startat projekt efter projekt. Min äventyrslust släcks aldrig och jag har börjat undra vad det är för fel på mig, då de andra i mitt team inte fungerar på samma vis. Men någonstans kan jag finna en tröst i att både jag och min syster bär på maggan-genen vi behöver bara några år till för att lära oss att hantera den lika proffesionellt som vår kära mamma. För mamma är sannerligen en förebild, en fantastisk kvinna som jag givetvis saknar väldigt mycket.

 
Livet här i Nicaragua går i vågor, ena dagen vaknar jag upp med ett stort leende och njuter av solen och allt vad livet här innebär. Andra dagar känns saknaden av fina vänner och familj mycket stor
och då är det inte lika charmigt att bli nästintill ihjälklämd när man ska stiga på den fallfärdiga bussen för att Nicaraguaner inte har hört talats om något som kallas KÖSYSTEM. Som sagt det finns bra dagar och dåliga dagar på samma vis som när jag bodde i England eller i Sverige. Jag tror att vår semester i Costa Rica och Panama City rent ut sagt är nödvändig för mig, när jag fått mätta min äventyrslust kommer jag återvända till Darío starkare än någonsin.

Den här veckan väntar julavslutning i Puertas del cielo vilket innebär massa lek och julklappsutdelning. Vi ska även åka till en fattig by någon timma här
 
 
ifrån och ge dem parasittabletter, leksaker, mediciner, tandborstar och andra nödvändigheter som de endast kunnat drömma om.

Jag kan som vanligt inte avsluta ett inlägg utan någon bild på våra små fina barn.

 

En liten video om vad jag upplevt hittils i Nicaragua

I no longer know where home is

Jag var nästintill förskräckt häromdagen då jag insåg att jag börjat referera till mig själv som vuxen. Efter en snabb sökning på allas vårt kära internet fick jag fram att definitionen av att vara vuxen lyder som följande "den som nått full mognad". Jag tror mig ha tillräcklig mängd självinsikt för att kunna konstatera att jag inte nått full mognad, frågan är om jag någonsin kommer nå den punkten i mitt liv. Vart lämnar denna dystra sanning mig därhän? Jag borde kanske förlika mig med mitt åttaåriga jag, dvs en liten flicka i ett problemlfritt tillstånd som drömmer om ett liv som delfinskötare.
 
Nu undrar ni om jag lider av denguefeber så som jag yrar men så är inte fallet. Jag har visserligen feber men anledningen till min något flummiga tankegång är min fascination över livet. Jag har försökt tänka mig tillbaka till studentdagen då jag var fylld av obeskrivlig lycka och en känsla av gränslös frihet. Jag hade inte en tanke på att jag tre år senare skulle befinna mig i Nicaragua bland skorpioner och aligatorer. Detta må låta "cheesy" för att uttrycka mig amerikanskt, men jag måste påstå att jag är förändrad. Hela mitt synsätt har vänts upp och ner på och jag är så många erfarenheter rikare. Jag antar att detta är ett försök att peppa den äventyrsfyllde drömmaren som tappat hoppet om att få sina drömmar uppfyllda. Med lite envishet, tålamod och äventyrslust så är nästintill allt möjligt. Eftersom jag är kristen tror jag givetvis att Gud har ett finger med i spelet också. Om vi svenskar levde livet mer fullt ut skulle väderpratet och "sju sorters kakor" vara ett minne blott, låt oss tilsammans bekämpa den torra svenne-kulturen.

 
Jag bör kanske nämna något om mitt liv i Nicaragua innan jag avslutar. Mina veckor cirkulerar fortfarande mest kring barnlek och församlingshäng. Men nu börjar faktiskt min favorithögtid gå av stapeln, nämligen julen. Trots 30 graders värme ska jag minsann se till att en julstämning infinner sig. Till helgen ska vi göra julbak, se på julkalendern och kanske göra vår egen ALKOHOLFRIA glögg.

Avslutar inlägget med lite bilder från den senaste tiden, gå i frid och drick julmust!

 
 
 
 

Tyskar, vulkaner och tsunamivarningar

 Höstlov är en gåva skänkt från ovan som alltid är lika välbehövligt. Inte för att jag har ett fullsmockat schema varje dag, utan för att hjärnan jobbar på helspinn även när jag sover. Alla spanska ord far runt i huvudet, jag låter scener från hur jag gång på gång misslyckas med puss-på-kinden hälsningen gå på repeat i min hjärna. Jag är helt enkelt för lång och de är för korta då blir resultatet något akward mellanting på fel ställe. Nog om pussar, nu ska det bli mitt nöje att berätta om den himmelska ön Ometepe.
 
Vi anlände till Ometepe en sen kväll, taxichauffören körde oss till vårt hostel. När vi hörde hippiemusiken dona i högtalarna och mötte ägaren, en tysk med nyvaket hår och surfshorts blev vi en smula oroliga. Det hade knappast förvånat mig om han med sin tyska engelska erbjöd mig en “happy Browne”. Dessa dömande känslor byttes snart ut mot moderskänslor, han behövde någon som gav honom nybakade bullar och tvättade hans kläder. Och tro det eller ej men vi hade det faktiskt högst trevligt på hostelet, det var en väldigt familjär stämning. Vi sysselsatte oss med att bada vid stränder som rent ut sagt var himmelska och vi åt på flummiga restauranger.  Vi begav oss även ut på en ridtur som var något i hästväg ( ha ha), vi red upp till ett gigantiskt vattenfall. Den dagen är med på min tio-i-topp lista över fantastiska dagar/händelser.
 
( Snor Simons bild, som vackert illustrerar vyn vi fick skåda dagligen.)
 
Elin och Jakob nöjda med livet.
 
Jag kan nu även skryta med att ha befunnit mig 1000 m upp på en vulkan, det var en pers vill jag lova. Går inte att jämföra vid fjällvandring där man åtminstone kan se vackra vyer medan man bestiger obarmhärtiga höjder. Att vulkanvandra är inte samma sak, väldigt hög lutning, en minimal “stig” intryckt bland alla tusen träd och grenar. Det var lite den typen av miljö där man inte skulle bli chockad om Djungel-George kom svingandes i sin lian. Men när vi väl var där uppe infann sig den där fantastiska känslan av belåtenhet och förundran över världens skönhet.
 
Vi avslutade lovet med att åka tillbaka till fastlandet och badade i havsvatten. Jag blev tyvärr matgiftad och orkade knappt röra ett finger. Då fick jag höra att det var jordvävning i Mexico och Guatemala och att det därför var tsunamivarning för just den platsen vi befann oss på. Jag tänkte i min yra att “kommer vågen så kommer den”. Såhär i efterhand borde jag kanske ifrågasätta just min förmåga att vara produktiv vid kriser som denna, men vi hade Guds beskydd och kunde fara hemåt utan en skråma.
 
 
 
Det var nog för denna gång, roligt att så många läser! God bless, adios!

Vi vet inte om vart vi ska men vi ska komma dit.

Det finns regn och så finns det regn, jag har tidigare fnyst lite lätt åt regnperioden som för närvarande äger rum i Nicaragua. Några lätta regnskurar nu och då är väl inget att göra stort liv av. Men jag får nu bittert svälja, jag börjar känna alltmer förståelse för vad Noa måste känt när jorden täcktes utav regn. Förra Måndagen var mitt team på plats bland våra skruttefisar i Puertas Del Cielo. När vi lekte där med barnen i strålande solsken började vi plötsligt skymta oroväckande mörka moln. Med all rätt vill jag lova för några sekunder senare var det som att himlen öppnade sig och ner öste regnet. Vi försökte värma barnen så gott det gick, vi var helt genomvåta och var rädda att vi skulle behöva spendera natten där uppe. Men efter någon timma bestämde vi oss för att försöka ta oss ner mot staden, det gick hyfsat bra tills vi möttes av en stark flod som orsakats av detta aggresiva regn. Med flera barn omkring oss kollade vi "vuxna" på varann med en blick som sa" Om vi inte överlever detta så möts vi i himlen". Det där var kanske en överdrift men  vi var iallafall oroliga för hur vi skulle lyckas transportera oss själva samt barnen över denna flod. Det hela kändes som en scen hämtat ur en actionfilm, och över floden kom vi tack och lov!
 
På bilden ser det ut som en regnpöl i princip fast jag lovar er den var betydligt djupare än vad det ser ut som.
 
Vi har givetvis underhållit oss med andra saker än att gömma oss från regnet. Vi har hunnit resa två gånger till Matagalpa, en fantastisk stad bara 40 minuter härifrån. Och Gud ske pris där finns det riktigt kaffe, visserligen på ett väldigt västerländskt café men det kan vara väldigt skönt att rymma bort till en värld vi känner igen nu och då.
Annars har ni nog kunnat lista ut att den största delen av mina veckor spenderas åt att umgås med barn. Jakob, Emma och jag har börjat att lära ut Engelska och jag måste säga att jag riktigt njuter av att vara lärare. När de fuskar kommer fröken Hanna och visar dem ett och annat. Här kan nästan ingen Engelska trots att de bor såpass nära USA, därför känns det väldigt värdefullt att få lära dem något de verkligen kommer ha användning för.
Jag avslutar inlägget med lite blandade bilder från veckorna som passerat.
 
En något suddig bild men ack så vacker.
 
Från vår resa till Granada.
 
/ Hanna

Alligatormat och vittnesbörd.

Det tycks vara läge för ett nytt inlägg då jag befarar att händelserna här annars faller bort i glömska. Till min stora glädje har ett vardagsliv börjat infinna sig här i Nicaragua. Jag var tidigare skrämd över storleken på staden vi bor i då jag som bekant trivs i lite större städer. Så är inte fallet längre, vi har såpass många projekt för oss att en lugn och liten stad gör att vi kan slappna av någorlunda.
 
Mina praktikplatser har väldigt mycket med barn att göra och det gläder mitt hjärta. Jag har tidigare berättat om Puertas del cielo som vi går till på måndagar, samma barn vi har att göra med där får vi träffa på Tisdagar i skolan. Jag känner redan hur relationer med barnen börjat bildas och trots att det inte är en stråkorkester som spelar i bakgrunden varje gång vi träffar dem, så känns det ändå som att vi gör någon nytta.
 
 
I söndags for vi tillsammans med våra Nicaraguanska klasskamrater på vår första "missionsresa". Vi åkte till en stad ute i bushen som heter San Fransisco. Där besökte vi en församling  som var minst sagt  levande, jag fick dela ett vittnesbörd där det var en mäktig känsla. Vi åkte även ut på en liten båttur i de mest ostabila träbåtar jag skådat, när vi åkt en bit fick jag reda på att det fanns aligatorer i sjön. Då bad jag några extra böner och försökte tänka att jag åkte kanot i en svensk liten sjö.
 
Jag fick även äran att rida häst med en liten sötkorv till pojke, det var ett fint ögonblick.
 
Har mycket mer att berätta men det får vi ta via skype !

Ta hand om er och Gud välsigne er!

Smile and wave, smile and wave....

Det vore kanske på sin plats med en liten uppdatering det har hänt en hel del sedan jag skrev sist. Faktum är att jag knappt kommer ihåg vad som hänt men jag ska ge det hela ett försök.
 
Förra fredagen for vi till huvudstaden Managua, då undrar ni genast med vilket färdmedel?
Här i Nicaragua finns bara ett svar på den frågan i alla lägen, nämligen FLAK. Så ja vi åkte alltså bilflak i 1,5 h i alldeles för hög hastighet och sjöng sommardängor och tyckte att livet var rätt gött. När vi väl började närma oss Managua var vi fyra tjejer på flaket inte lika nöjda, men männen i bussarna bakom oss jublade, se filmen nedanför om ni vill få en närmre inblick.
 
Hur som helst vi var alltså i Managua och gick på marknad, körde runt, drack lite kaffe och såg på bio. Detta var väldigt uppskattat från min sida som gillar när det händer saker.
 
Annars har veckan flutit på som vanligt, i måndags var vi åter på besök i puertas del cielo det var lika fantastiskt denna gången.
 
Vi har även fått gått på bibelläsningsvandring för folk som lämnat kyrkan, skulle kanske inte gått hem i Sverige men här togs det tacksamt emot, mycket intressant. Jag känner att jag börjar komma in mer i kyrkan och blir verkligen imponerad av alla projekt de har.
 
Vi har en ledig helg per månad så vår lediga helg i september valde vi att spendera i Leon och Las penitas. Det var en fantastisk helg och vi hade det så bra. Vi tog med oss vår hjältinna Anna-sara som räddade oss från att göra bort oss fullkomligt! Vi gick mest runt och upptäckte Leon som för övrigt är en mycket vacker stad, njöt av lite livemusik osv.
 
Dagen därpå åkte vi till Las penitas som är vid kusten. Där fanns en lång strand som i princip var folktom. Vi var tvugna att testa på surfing helt enkelt, och ja detta kommer nog roa en del av er. Vi hade tre surfinginstruktörer som i princip la sig på stranden, hoppade upp på brädan och sa åt oss att göra likadant i havet. jaha tänkte vi det är väll bara att försöka, hur svårt kan det vara? Jag fick en 18-åring till min hjälp som gapskarattade konstant han tvingade upp mig på brädan och drog sedan mig bakåt så att allt vad bikini heter for åt fel håll. Så den lille sparven fick se mig naken ett antal gånger, jag höll på att skratta ihjäl mig för att detta måste sett otroligt roligt ut. Det hjälpte inte heller att det låg en restaurang precis brevid så även restaurangästerna kunde ta del av detta misslyckande, härliga tider.
Så ser Las Penitas ut och från den här klippan hoppade "riktiga" surfare ut, helt galna!
 
Här sitter jag, Frida och Emma och njuter av livet!
 
Här har vi Anna-Sara och Jakob trötta och glada efter en myckedt komisk dag.
 
Det var allt för denna gång, jag har det jätte bra!

Gud välsigne er!
 
 
 

En vanlig dag för oss

Buenas Amigos!

Kära vänner och bekanta det är knappt att jag kan förstå det själv men i detta nu befinner jag mig i Nicaragua och så kommer det att förbli till den 23 maj. Jag har varit i Ciudad Darío i en vecka nu ungefär och känner att jag redan börjat vänja mig vid mitt nya liv. Men innan jag går saker i förväg bör jag kanske förklara vad jag gör här och hur jag hamnade här för den oinvigde.
 
Sydamerika har sedan långt tillbaka legat på mitt hjärta så jag sökte runt på internet för att se om det fanns något kristet projekt som "skickade" ungdomar dit. Till min glädje hittade jag " Testa Mission" som är en del av pingströrelsen. De skickar ut team till sydamerika och centralamerika tanken är att man ska bli del av en församling och få testa på hur det kan se ut att vara missionär helt enkelt. Jag blev antagen som ni säkert listat ut och fick veta att mitt kommande år skulle spenderas i Nicaragua.
 
Jag är här tillsammans med fem andra härliga typer: Emma, Elin, Frida, Jakob och Simon här kallar alla oss "Los Suecos". Första kvällen när vi anlände fick jag lite panik. När vi gick upp på övervåningen t.ex flög tre fladdermöss rakt mot oss, jag höll på att få en hjärtattack. Då tänkte jag Gud hur tänkte du nu, jag klarar det mesta men äckliga djur gör mig svimfärdig. Det fantastiska är ju att man klarar mer än vad man tror, igår dödade jag faktiskt min första kackerlacka!
 
I Nicaragua är allting möjligt vi fick åka flak för att köpa fisk, på vägen hem stod en man och sålde fåglar vid vägkanten....
 
Sen är det ju hela spanskabiten, den är just nu i underhållningsstadiet. Jag råkade t.ex säga "hejdå välsigne er" när jag skulle presentera mig på scen i min kyrka, jag skulle sagt " Gud välsigne er". Vi är uppdelade tre och tre i vardera kyrkor min kyrka heter " Rey de Reyes" och är störtskön. Första söndagsgudtjänsten slutade i att hela försmlingen dansade loss.
 
 
Det sista jag har att rapportera är att jag fick besöka en av mina praktikplatser igår. Det var underbart och hemskt på samma gång. Vi gick med vår handledare till det´fattigaste området i darío, ju längre vi gick desto mer barn följde oss. När vi tillsist stannade stod en skara med barn runt om oss. De var så glada och underbart söta, deras kläder var smutsiga, ut och in och var söndriga. Jag försökte undvika att tänka på vad de säkert måste utstå men misshandel och sexuellt utnyttjande är nog tyvärr en verklighet för några av barnen.
 
 
Det känns väldigt bra att få besöka dem varje vecka och kunna bygga relationer med dem.

Nu ska jag plugga men ta hand om er och kommentera gärna så jag vet vilka de anonyma läsarna är ;)

Stor kram från lilla mig <3

Mmmarocko......

Tjenare, tjenare!
Var ett tag sedan jag skrev nu men här kommer uppdateringen hela Sverige väntat på. Jag har nu fått tillåtelse att avslöja landet vi spenderade 10 dagar i - Marocko. Tyvärr måste jag utelämna vissa detaljer men ni får hålla tillgodo med det jag får berätta. Jag + 16 mycket underbara människor (formees + ledare) åkte alltså till Marocko från den 16-26 maj. Det var en fantastisk resa och vi hann med väldigt mycket under dessa tio dagar vill jag lova. Vårt mål var att bara sprida kärlek till befolkningen och de barn vi tog hand om och så här i efterhand får jag nog säga mission completed.



Här blir jag uppläxad i en bergsby för att jag har nagellack, som ni kan se har jag "slöja", det behövde vi inte ha under hela resan men i bergsbyn var det viktigt att vi var täckta från topp till tå. Jag har aldrig varit i ett land där kultur och religion är såpass sammanvävda. Det var väldigt intressant må jag säga, jag lärde mig mycket om mig själv, Gud och både den Marockanska kulturen.



Är jag ett bra föredöme, går definitivt att diskutera?



Nästan direkt efter att vi kommit hem från Marcoko åkte en del av oss iväg till " The Weekend Away". Som var en helg i en gigagantisk byggnad med ca 100 människor från The Young Adults i kyrkan. Vi hade det allmänt gött, åt god mat umgicks och hade fantastiska Gudsmöten. Det var häftigt att känna hur hela möteslokalen fylldes av Guds närvaro, var flera år sedan jag känt Guds närvaro så starkt under ett möte. Som bilden illustrerar var vi såklart tvugna att busa lite under helgen. Teresia köpte ett pennfack i Marocko som var gjort av kamelskinn, när hon kom hem till Sverige upptöckte hon att den stank av bajs. Hon tog med den till The W.A och vi gömde den i varrandras väskor, kuddar och andra gömmor. Om man inte lyckats inse att pennfacket låg i ens egen säng förrän morgonen efter, då var man illa ute kan jag meddela.

Nu har jag bara tre dagar kvar här i England. Det känns väldigt sorgligt men också bra, för jag har lärt mig så otroligt mycket känner att jag fått ut allt jag kunnat fått utav kyrkan, kulturen och människorna. Det har varit ett jättejobbigt år på väldigt många vis jag har gråtit som ett litet barn. Men när jag tagit mig genom nedgångarna så har jag definitivt vuxit och vlivit en starkare Hanna. Jag känner tyvärr att jag tappat svenskan lite, jag måste tänka en extra gång för här sammansätter vi i princip varje ord medan detta inte existerar i det engelska språket.

Alltså jag är inte nöjd med det här inlägget jag är lite stressad ska iväg till en överraskningstillställning för lilla mig, så jag har hastat mig genom detta stackars inlägg. Men en sak kan jag säga jag ser fram emot att flytta tillbak till Sverige. Jag känner att jag vill investera mer i människor omkring mig och framförallt visa människor mer uppskattning. Så förbered er på en kärleksfull Hanna.

Vad ni än gör glöm inte att Jesus är en hyvens kille och han är the real deal, tror ni mig inte så får ni gärna studera mig och se de förändringar som endast Gud kunnat åstakomma inom mig, AMEN to that!

PUSSSS <3

The World Is My Playground!



Hej hopp i stugan! Har dagen till ära blivit intervjuad av två mycket härliga tjejer/kvinnor som är ansvariga för Testa Mission. Eftersom vi inte befann oss i samma land fick jag helt enkelt bli intervjuad över allas vår favorit - skype. Måste säga att jag har en bra magkänsla, tror de gillade mig och jag gillade dem och vad de hade att säga. Helt plötsligt känns Bolivia ett steg närmre, det är kanske ingen nyhet att jag älskar äventyr och nya kulturer. Känslan innan man intar ett nytt land, jag fullkomligt älskar den. När man blir uttittad och sedd som en fis i rymden av män i vissa kulturer känns det inte lika härligt, då önskar man att Arne Weise skulle finnas nära till hands i sin fåtölj och erbjuda  en påse bilar och sjunga en julsång.

Nästa onsdag mina vänner befinner jag mig i ett ospecificerat land i Nordafrika, waaah. Kan inte fatta detta, är fortfarande inne i mitt *jag bor i landet där regn och chips till lunch tillhör vardagen* mode. Nu ska jag alltså helt plötslgt gå täckt från topp till tå i två veckors tid ( detta kommer inte vara en vacker syn), äta mat kryddad med himmelska kryddor. Åh spännande är ordet!



Lystring gott folk flygbiljetter är nu bokade hem till Svearike enkelbiljett, den 8e juni kommer ni se mig blekare än någonsinn eller möjligtvis med en ful bränna från min utstyrsel i N.A. Jag ska alltså jobba hos Polisen in the Trollhättan till sommarn därav behövde jag komma hem tidigare än vad som var bestämt.

SVENSK SOMMAR VAR HÄLSAD!

Fantastisk låt!

Amazing grace!



Kan inte riktigt sova innan jag får uttrycka den frid jag känner i detta nu. Lyssnar på "Deep In Love With You" och bara fylls av Jesus kärlek. Jag fick höra att jag blivit så kristen när jag var hemma under påsklovet. Det tar jag som en komplimang, det här året har jag verkligen tagit Gud på allvar och jag har aldrig varit så övertygad över Guds existens som jag är nu. Önskar att alla bara kunde ge Gud en chans åtminstonne.



Jesus har handen utsträckt och han väntar på att du ska greppa hans hand!


Rain non-stop

Goddagens kära vänner och bekanta! Jag tillät mig att ta en liten sovmorgon idag, jag har verkligen varit helt slut på sistonne. Men innan jag hoppar till nuet borde jag kanske dra en liten uppdatering om den senaste månaden. Jag åkte som bekant hem till Sverige över påsklovet, det var mycket skönt att få slappna av och dricka påskmust osv. Träffade många vänner och det var väldigt skönt att känna att vi kunde forstsätta där vi slutade senast.



Lisa hade blivit med lägenhet, aå det var gött häng där!


Mamma, pappa och jag gick på en trevlig vandring och möttes av denna synen som inte var lika trevlig.

De två veckorna hemma gick snabbt och det blev dags för mig att återvända till England, och den här gången fick jag resesällskap i form av självaste Kaleb Karlsson. Han skulle ha praktik i min kyrka i ca två veckors tid.

Såhär i efterhand måste jag säga att Kalebs tid här gått över förväntan. Han bodde ensam hos ett par jag känner och de tre har trivts väldigt bra ihop. Kaleb blev positivtöverraskad över både kyrkan och Form, kul! Men vi har inte haft tur med vädret, det har varit jätte kallt och spöregnat alla dagar utom en, bläää.



Här har vi livsnjutaren redo att avnjuta sin första pub-burgare.

Nu ska vi äta en "Roast dinner" som det kallas här i England med The Bearns, sen är det dags för Kaleb att återvända hem.


So long, farewell !!

Living the dream, don't want to wake up...

Sommarkänslor fyller hela min kropp när jag sitter här ute på terassen och myser i härliga 22 grader! Inte visste jag att Mars kunde vara en månad man faktiskt kunde tycka om. Frågan är väll om det är Mars eller England som nation som börjat få en speciell plats i mitt hjärta? Plötsligt känns de 2,5 månaderna vi har kvar här skrämmande, jag vill inte att mitt tid här ska ta slut.

Förra veckan gjorde jag något galet, ingen är nog förvånad för jag gör galna saker i tid och otid. Jag skrev en form utav annons på en musiksida där jag sa att jag sjöng och sökte ett band helt enkelt. Jag har fått många mystiska förslag men förra veckan hörde ett band av sig som minst sagt lät intressanta. Vi bestämde att jag skulle möta dem hyfsat sent förra Fredagen. Ingen öppnade när jag ringde på, jag gick då in i huset, hörde ljud från källaren och smög livrädd ner för trappan. Till min glädje var de inga mördare utan helt enkelt de musikaliska genier de gett mig hopp om att vara. Det var en mycket brittisk upplevelse, ölen var på plats, bandövning i en källare. Deras huvudgenre är deep funk, vilket jag inte provat på så mycket så det känns väldigt roligt. De gillade verkligen mig och min röst och vi ska ha ett gig i april om allt går som det ska, yiho!



Jag är så glad hela tiden, känner mig så välsignad kyrkan jag är i är verkligen något i sig och det händer häftiga saker för jämnan. Vi fick t.ex 10 000 kronor av ett företag till vår missionsresa, hur häftigt är inte det? Jag är så taggad, snart bä'r det av!

På tal om att resa så ska jag faktiskt resa hemåt idag för en liten minisemester i två veckor. Har haft västkustsabstinens så det blir gött! Ser fram emot att bara hänga med päronen och mina goa mates, HANNA STRIDSMAN ska komma hem till mig, wiiii<3

Jaja i've got a plane to catch men ha det fint ni anonyma läsare ;)

xxx

Mitt namn är Hanna Karlsson & jag ringer från customer service!



Oj oj oj oj, vart ska jag börja känner mig som en tvättmaskin på helspinn. Borde nog ta mig en kopp te och drömma mig bort till en värld där inga problem existerar. Under den senaste tiden har mycket lyckats hända och numera har nog alla i Form fått vara med om den något skräclfyllda upplevelsen att se mig högröd i ansiktet av ilska. Låt oss säga som så här jag var inte beredd på att kulturskillnaderna tydligen är så stora som det är när det kommer till vissa områden. Synen på kvinnor t.ex. När killarna nämnde att vi i princip inte fick rätta till bh-banden för att inte försvåra deras situation oerhört tryckte de på en knapp de inte skulle ha tryckt på. Jag blev minst sagt arg, kvinnan inom mig hade fått nog.  Ja vad som sades sedan fick mig knappast att lugna ner mig men såhär en vecka senare kan jag åtminstone andas normalt igen.

Bortsett från denna händelse har den senaste veckan oväntat nog innehålligt tre dagars arbete för lilla mig och teresia. ´Tro det eller ej men arbetet gick ut på att vi skulle ringa massa installatörer, grossister och konsulter i Sverige och fråga dem vad de tyckte om TA hydronics ( rumstemperatursreglering osv.) Kanske inte ett jobb jag vill göra till min framtida karriär men nu har jag lite mer pengar i kassan för missionsresan i maj. För er som inte visste det ska jag till Nordafrika i maj, får inte säga det specifika landet p.g.a säkerhetskäl men jag ser VERKLIGEN fram emot resan.



Förra påsklovet låg jag och glassade på vår fina båt och jag ser fram emot att kunna göra det även detta påsklovet. Det ska seriöst bli SÅ skönt att få komma hem bli lite omhändertagen och träffa alla mina underbara vänner. SAKNAR verkligen mina superfina, roliga och mycket vackra individer som jag fått äran att kalla vänner<3.

Tror det var allt jag hade att säga för denna gången!

Simma lungt gott folk så ses vi kanske i påsk ;)

Fullständigt galen månad!

Jag vet knappt vad jag heter nu för tiden, den här månaden har verkligen sprungit förbi och jag har hunnit med mycket. Jag hjälper till med ett community projekt på onsdagar och lovsångsarbete på Fredagar och sen har jag ju Form tisdagar och Torsdagar. Så veckorna hinner knappt börja innan de tar slut. Höjdpunkterna den här månaden måste nog ändå vara min resa till London med mamma, min systers besök här och min födelsedag.



Det var faktiskt första gången jag var i London och trots att jag inte tror på kärlek vid första ögonkastet måste jag nog påstå att det var just detta som inträffade. London är helt enkelt en stad i min smak och jag kommer definitivt återvända. Mamma och jag bodde på svenska sjömanskyrkan, mycket trevligt ställe. Det var mysigt att träffa mamma själv och vi gick fakstikt runt i största delarna av the city centre tills fots. Höjdpunkten med resan måste nog ändå vara musikalen "Les Miserables" som vi såg på queen's theatre. Den var så bra och jag blev lite väl förtjust i huvudskådespelaren efteråt men det är en annan historia.



Efter resan till London hade jag en fin vecka i Sheffield sen bar det av till Liverpool där jag mötte upp min syster och vi spenderade natten där. Hotellet vi bodde på var legendariskt och det var vi två och 15 fotbollskillar som gäster i princip. Vi gillade Liverpool starkt och det var så fint väder Rebecka påstod t.o.m att solkräm hade behövts. Vi åkte vidare till Sheffield för att fira min födelsedag dagen efter!



Dagen började med att Becka kom insjungades med en bricka i form av en kudde täckt med diverse presenter. Vi mötte senare upp Teresia i stan och åt massiva tårtbitar, fint det! Sedan hade jag bjudet över några tjejer på middag hemma hos mig. Det blev mycket lyckat och efter middagen gick vi vidare till en pub och sedan ett dansställe. Det var en sådan härlig kväll och killarna i min klass joinade oss efter ett tag. Becka och jag gick hem hann sova i fem timmar för vi skulle iväg tidigt till Manchester dagen efter.



Vi hade det verkligen så bra och det var så härligt att ha min syster här. Vi är numera experter på olika pubkedjors menyer. Det var så härligt att bara kunna vara och vi skrattade väldigt mycket! Jag känner mig lyckligt lottad över att ha både en sådan fin mamma och syster:)

Nu får det vara nog för denna gången förlåt för att jag skrivit så tråkigt och formellt men jag orkade helt enkelt inte bjuda till idag, sorry ;)

God bless you all och hoppas ni har det bra!

ÄLSKAR DENNA LÅTEN <3

Magsjuka, var hälsad!


JAG VILL HA SOMMAR NU!



För cirka en vecka sedan bestämde jag mig för att göra en veckoplanering, jag kände mig riktigt nöjd med mig själv faktiskt. Jag såg fram emot den kommande veckan som jag skulle embraca med struktur. I måndags kväll insåg jag att denna struktur sannerligen inte skulle happen så att säga. Jag fick nämligen en trevlig överraskning - allas vår favorit MAGSJUKAN! Den satt gött vill jag lova har varit helt konstig sen dess och kan fortfarande inte äta normalt, men sånt är ju livet.

Den kommande veckan ser jag iaf väldigt mycket fram emot den kommer innehålla: Förlovningsfest, körövning, allmänt gött häng och sist men inte minst London med mamma! Jag är beyond excited, det kommer bli så kul och det ska bli fint att få lite egen tid med mammsen. Dock har vi både skamligt dåligt lokalsinne men den dagen den sorgen som man brukar säga.

Just nu irrar jobbplaner för sommaren runt i huvudet hjälpes det är svårt när man får bra erbjudanden och inser att man är i fel land vid fel tillfälle. Passhandläggare i Uddevalla hade ju suttit fint men jag får lita på att mannen där uppe har det hela i sin hand.

Vill bara säga att jag är så lycklig jag har verkligen kvalitetsvänner och jag är riktigt nöjd över att vara singel jag borde njuta medan jag kan. Förlåt för att jag yrar men jag har faktiskt varit inlåst på mitt rum i en vecka nästan.

Adjö gott folk och ta hand om er!

A scone please!

Varning för ett nästan irreterande positivt inlägg!!

Jag
kan helt enkelt inte help my self, jag går runt med ett stort leende konstant nu för tiden. Jag är så väldans tacksam för mitt liv och för att jag inte är färdigutvecklad. Haha låter mycket komiskt men innan jag kom hit trodde jag att jag i princip var done. Det fanns inte så mycket mer att utveckla i fröken Karlsson, men oj vad jag hade fel. Jag hade kunnat skriva fem romaner om alla de insikter jag fått om mig själv de senaste fem månaderna. Jag tycker t.ex inte om att vara ensam mer än nödvändigt, jag är mer lik min mor än vad jag tror, mina synproblem gör att jag kan se väldigt arg och oinbjudande ut och ja min hjärna sätter omedvetet alla människor jag träffar i ett fack och gör ett analyseringstest på var och varranan.

Hittils har den här terminen varit mycket bra! Paret jag bor hos sa förra veckan att jag inte skulle vara rädd för att göra misstag, för de kommer gilla mig ändå. Det skulle de inte ha sagt för vid halv elva på kvällen i förrgår säger jag hejdå till min kompis och ska tända lampan i trappan men råkar komma åt knappen i parets sovrum. Jag hör ett förvånat rop och jag ville gräva ner mig själv i en jordhög. Detta är en sådan typisk Hanna-grej en lärare sa en gång att man borde göra en komedi av mitt liv, jag är beredd att hålla med honom. Hur som helst så har jag det bra, nu till helgen är det " Inner healing weekend" som tydligen är en väldigt stor händelse här allt och alla vet om att vi i Form ska genomgå vad det nu är vi ska genomgå.

Jag insåg igår att min absoluta favorit period börjat äga rum i Sverige- Semmelperioden. Förra året missade jag den för då var jag i Indien och nu är jag i England. Men inget ska kunna stoppa mig här ska det bakas, jag introducerar den ena traditionen efter den andra för paret. Nu på Söndag ska Teresia och jag träffa en svensk tjej som är nanny här, hon ska få uppleva en guidad tur á la Mörk och Karlsson. För att fira denna svenska sammankomst tänkte jag ta med semlor såklart!



Tänkte visa hur lokalen jag för det mesta hänger i ser ut.



Japp såhär ser det ut alltså!

Nu ska jag iväg på lunch sen bär det av till Peak District där scones ska avnjutas!

Stor kram till er alla och God Bless <3
RSS 2.0