I no longer know where home is
Jag var nästintill förskräckt häromdagen då jag insåg att jag börjat referera till mig själv som vuxen. Efter en snabb sökning på allas vårt kära internet fick jag fram att definitionen av att vara vuxen lyder som följande "den som nått full mognad". Jag tror mig ha tillräcklig mängd självinsikt för att kunna konstatera att jag inte nått full mognad, frågan är om jag någonsin kommer nå den punkten i mitt liv. Vart lämnar denna dystra sanning mig därhän? Jag borde kanske förlika mig med mitt åttaåriga jag, dvs en liten flicka i ett problemlfritt tillstånd som drömmer om ett liv som delfinskötare.
Nu undrar ni om jag lider av denguefeber så som jag yrar men så är inte fallet. Jag har visserligen feber men anledningen till min något flummiga tankegång är min fascination över livet. Jag har försökt tänka mig tillbaka till studentdagen då jag var fylld av obeskrivlig lycka och en känsla av gränslös frihet. Jag hade inte en tanke på att jag tre år senare skulle befinna mig i Nicaragua bland skorpioner och aligatorer. Detta må låta "cheesy" för att uttrycka mig amerikanskt, men jag måste påstå att jag är förändrad. Hela mitt synsätt har vänts upp och ner på och jag är så många erfarenheter rikare. Jag antar att detta är ett försök att peppa den äventyrsfyllde drömmaren som tappat hoppet om att få sina drömmar uppfyllda. Med lite envishet, tålamod och äventyrslust så är nästintill allt möjligt. Eftersom jag är kristen tror jag givetvis att Gud har ett finger med i spelet också. Om vi svenskar levde livet mer fullt ut skulle väderpratet och "sju sorters kakor" vara ett minne blott, låt oss tilsammans bekämpa den torra svenne-kulturen.
Jag bör kanske nämna något om mitt liv i Nicaragua innan jag avslutar. Mina veckor cirkulerar fortfarande mest kring barnlek och församlingshäng. Men nu börjar faktiskt min favorithögtid gå av stapeln, nämligen julen. Trots 30 graders värme ska jag minsann se till att en julstämning infinner sig. Till helgen ska vi göra julbak, se på julkalendern och kanske göra vår egen ALKOHOLFRIA glögg.
Avslutar inlägget med lite bilder från den senaste tiden, gå i frid och drick julmust!
Avslutar inlägget med lite bilder från den senaste tiden, gå i frid och drick julmust!
Tyskar, vulkaner och tsunamivarningar
Höstlov är en gåva skänkt från ovan som alltid är lika välbehövligt. Inte för att jag har ett fullsmockat schema varje dag, utan för att hjärnan jobbar på helspinn även när jag sover. Alla spanska ord far runt i huvudet, jag låter scener från hur jag gång på gång misslyckas med puss-på-kinden hälsningen gå på repeat i min hjärna. Jag är helt enkelt för lång och de är för korta då blir resultatet något akward mellanting på fel ställe. Nog om pussar, nu ska det bli mitt nöje att berätta om den himmelska ön Ometepe.
Vi anlände till Ometepe en sen kväll, taxichauffören körde oss till vårt hostel. När vi hörde hippiemusiken dona i högtalarna och mötte ägaren, en tysk med nyvaket hår och surfshorts blev vi en smula oroliga. Det hade knappast förvånat mig om han med sin tyska engelska erbjöd mig en “happy Browne”. Dessa dömande känslor byttes snart ut mot moderskänslor, han behövde någon som gav honom nybakade bullar och tvättade hans kläder. Och tro det eller ej men vi hade det faktiskt högst trevligt på hostelet, det var en väldigt familjär stämning. Vi sysselsatte oss med att bada vid stränder som rent ut sagt var himmelska och vi åt på flummiga restauranger. Vi begav oss även ut på en ridtur som var något i hästväg ( ha ha), vi red upp till ett gigantiskt vattenfall. Den dagen är med på min tio-i-topp lista över fantastiska dagar/händelser.
( Snor Simons bild, som vackert illustrerar vyn vi fick skåda dagligen.)
Elin och Jakob nöjda med livet.
Jag kan nu även skryta med att ha befunnit mig 1000 m upp på en vulkan, det var en pers vill jag lova. Går inte att jämföra vid fjällvandring där man åtminstone kan se vackra vyer medan man bestiger obarmhärtiga höjder. Att vulkanvandra är inte samma sak, väldigt hög lutning, en minimal “stig” intryckt bland alla tusen träd och grenar. Det var lite den typen av miljö där man inte skulle bli chockad om Djungel-George kom svingandes i sin lian. Men när vi väl var där uppe infann sig den där fantastiska känslan av belåtenhet och förundran över världens skönhet.
Vi avslutade lovet med att åka tillbaka till fastlandet och badade i havsvatten. Jag blev tyvärr matgiftad och orkade knappt röra ett finger. Då fick jag höra att det var jordvävning i Mexico och Guatemala och att det därför var tsunamivarning för just den platsen vi befann oss på. Jag tänkte i min yra att “kommer vågen så kommer den”. Såhär i efterhand borde jag kanske ifrågasätta just min förmåga att vara produktiv vid kriser som denna, men vi hade Guds beskydd och kunde fara hemåt utan en skråma.
Det var nog för denna gång, roligt att så många läser! God bless, adios!
