Bilder av när jag som barn sprang i sanden på Tylösand med kvällssolen lysandes på mig känns idag väldigt långt borta. Det regnar och är grått och Halmstad känns inte det minsta mysigt eller idylliskt. Jag som älskar julen av hela mitt hjärta och brukar få julstämning i oktober känner i detta nu ingen som helst julefrid. Jag vill inte ha en Justin Bieber-julkalender och jag har inte ens någon lust att julbaka. Vetskapen om att Petra Mede ska vara årets julvärd gör inte saken bättre, vad hände med de hederliga mysgubbarna Arne Weise och Ernst? Kanske är det bara lite familjetid som saknas? Julfriden kanske kommer när jag väl sitter hemma i soffan och nyper Kaleb i kinden eller när Becka och jag bråkar om kläder?

 

Det är så lätt att vilja rymma till framtiden när nuet känns mörkt och oinbjudande. Men kanske är det dags för mig att inse att jag inte är den lilla flickan som sprang på tylösand längre. Det går numera inte att springa bort när det blir jobbigt och låta mamma ta konsekvenserna för mina misstag. Jag minns nnär jag tappade en vattenmelon på Willys framför ett butiksbiträde, hon kollade strängt på mig och jag började pinsamt nog storgråta. Men mamma kom snabbt till min räddning och lugnade ner mig och sa att hon skulle ta hand om situationen. Min värld gick från att vara nära undergång till att vara fri från alla typer av bekymmer. Men nu är det minsann dags för mig att städa upp efter min tappade melon på egen hand. En sopskyffel och 15 kr så är problemet löst, nästan.

 

Nej nu ska jag ut och njuta av regnet, gå till biblioteket och hitta en bok om tappade meloner.

När man var liten och tänkte på vuxna verkade allt vara så enkelt. Jag tänkte att pappa alltid vetat att han skulle bli polis och mammas yrke förstod jag mig inte på men hon verkade vara säker på att hon valt rätt yrke. Jag själv brukade säga att jag skulle gifta mig med pappa och bli prinsessa. Såhär några år senare kan jag ifrågasätta min brist på orginalitet, kunde jag inte försökt vara lite mer nytänkande? Nu är jag 22 år och vet varken ut eller in, det här med yrkesval är seriösa grejer. Varför kan ingen bara berätta vad man ska göra med sitt liv? Den här diffusa fasen är högst ovälkommen. Kanske skulle jag satsa på något helt otippat bara för att röra om i grytan? Astronaut, rörmokare eller späckhuggsskötare, ja det finns en hel djungel med yrken där ute som bara väntar på att upptäckas!

 

När man under en längre period tänkt att man ska bli del av en viss yrkeskategori och sedan inser att man tydligen tänkt fel, då känns det jobbigt. Kontrollfreaket Hanna vill känna tillhörighet, som nu på högskolan i Halmstad t.ex. Där tror alla att jag är student eftersom jag är med på alla aktiviteter där men när de inser att jag bara är en frifräsare blir de fulla i skratt. Jag går under benämningen : Blondinen som hänger på högskolan som inte är student. Jag är trött på att vara en frifräsare jag vill vara något, jag vill kunna gnälla över allt hår som fastnar i alla rör med Roger, oss rörmokare i mellan.

Jag tror jag ska satsa på att bli riktigt tjock och bo ensam med massa katter, då kan jag känna samhörighet med katterna.