Vi vet inte om vart vi ska men vi ska komma dit.
Det finns regn och så finns det regn, jag har tidigare fnyst lite lätt åt regnperioden som för närvarande äger rum i Nicaragua. Några lätta regnskurar nu och då är väl inget att göra stort liv av. Men jag får nu bittert svälja, jag börjar känna alltmer förståelse för vad Noa måste känt när jorden täcktes utav regn. Förra Måndagen var mitt team på plats bland våra skruttefisar i Puertas Del Cielo. När vi lekte där med barnen i strålande solsken började vi plötsligt skymta oroväckande mörka moln. Med all rätt vill jag lova för några sekunder senare var det som att himlen öppnade sig och ner öste regnet. Vi försökte värma barnen så gott det gick, vi var helt genomvåta och var rädda att vi skulle behöva spendera natten där uppe. Men efter någon timma bestämde vi oss för att försöka ta oss ner mot staden, det gick hyfsat bra tills vi möttes av en stark flod som orsakats av detta aggresiva regn. Med flera barn omkring oss kollade vi "vuxna" på varann med en blick som sa" Om vi inte överlever detta så möts vi i himlen". Det där var kanske en överdrift men vi var iallafall oroliga för hur vi skulle lyckas transportera oss själva samt barnen över denna flod. Det hela kändes som en scen hämtat ur en actionfilm, och över floden kom vi tack och lov!
På bilden ser det ut som en regnpöl i princip fast jag lovar er den var betydligt djupare än vad det ser ut som.
Vi har givetvis underhållit oss med andra saker än att gömma oss från regnet. Vi har hunnit resa två gånger till Matagalpa, en fantastisk stad bara 40 minuter härifrån. Och Gud ske pris där finns det riktigt kaffe, visserligen på ett väldigt västerländskt café men det kan vara väldigt skönt att rymma bort till en värld vi känner igen nu och då.
Annars har ni nog kunnat lista ut att den största delen av mina veckor spenderas åt att umgås med barn. Jakob, Emma och jag har börjat att lära ut Engelska och jag måste säga att jag riktigt njuter av att vara lärare. När de fuskar kommer fröken Hanna och visar dem ett och annat. Här kan nästan ingen Engelska trots att de bor såpass nära USA, därför känns det väldigt värdefullt att få lära dem något de verkligen kommer ha användning för.
Jag avslutar inlägget med lite blandade bilder från veckorna som passerat.
En något suddig bild men ack så vacker.
Från vår resa till Granada.
/ Hanna
Alligatormat och vittnesbörd.
Det tycks vara läge för ett nytt inlägg då jag befarar att händelserna här annars faller bort i glömska. Till min stora glädje har ett vardagsliv börjat infinna sig här i Nicaragua. Jag var tidigare skrämd över storleken på staden vi bor i då jag som bekant trivs i lite större städer. Så är inte fallet längre, vi har såpass många projekt för oss att en lugn och liten stad gör att vi kan slappna av någorlunda.
Mina praktikplatser har väldigt mycket med barn att göra och det gläder mitt hjärta. Jag har tidigare berättat om Puertas del cielo som vi går till på måndagar, samma barn vi har att göra med där får vi träffa på Tisdagar i skolan. Jag känner redan hur relationer med barnen börjat bildas och trots att det inte är en stråkorkester som spelar i bakgrunden varje gång vi träffar dem, så känns det ändå som att vi gör någon nytta.
I söndags for vi tillsammans med våra Nicaraguanska klasskamrater på vår första "missionsresa". Vi åkte till en stad ute i bushen som heter San Fransisco. Där besökte vi en församling som var minst sagt levande, jag fick dela ett vittnesbörd där det var en mäktig känsla. Vi åkte även ut på en liten båttur i de mest ostabila träbåtar jag skådat, när vi åkt en bit fick jag reda på att det fanns aligatorer i sjön. Då bad jag några extra böner och försökte tänka att jag åkte kanot i en svensk liten sjö.
Jag fick även äran att rida häst med en liten sötkorv till pojke, det var ett fint ögonblick.
Har mycket mer att berätta men det får vi ta via skype !
Ta hand om er och Gud välsigne er!
