Tre månader i ett främmande land borde bidra till många nya insikter och lösningar på långt gångna världsproblem, men just nu ekar min moders stämma i mitt huvud "du är din mors dotter du". Dessa ord har jag fått höra så länge jag kan minnas och jag har alltid avfärdat dem med en skeptisk blick och ett pys-ljud från min mun. Men nu när jag sitter här i Nicaragua slår det mig likt en stenhård tennis serve, jag är min mors dotter.

Min mamma är nämligen som en tvättmaskin på helspinn, åker hon inte ut på utflykter så bakar hon eller gör en fantastisk middag eller åker ut på andra äventyr. Som kaxig 16-åring brukade jag vilja ge mamma något lugnande, jag kunde inte för mitt liv förstå varför hon bar sig åt som en duracellkanin på helspinn. Nu med mina 21 år och oändligt mycket mer vishet kan jag se att jag under mina tre månader här levt som mini-maggan. Nog för att jag bor i en stad som är tre gånger mindre än Uddevalla (skrämmande). Här finns en glasskiosk att roa sig med, detta är inte tillräckligt för lilla  mig. Därför har jag försökt underhålla mig själv under dessa tre månader, startat projekt efter projekt. Min äventyrslust släcks aldrig och jag har börjat undra vad det är för fel på mig, då de andra i mitt team inte fungerar på samma vis. Men någonstans kan jag finna en tröst i att både jag och min syster bär på maggan-genen vi behöver bara några år till för att lära oss att hantera den lika proffesionellt som vår kära mamma. För mamma är sannerligen en förebild, en fantastisk kvinna som jag givetvis saknar väldigt mycket.

 

Livet här i Nicaragua går i vågor, ena dagen vaknar jag upp med ett stort leende och njuter av solen och allt vad livet här innebär. Andra dagar känns saknaden av fina vänner och familj mycket stor